Ni vet alla hur det känns - när allting plötsligt blir magiskt. Tisdag kväll var en sån kväll. Vi hade nämligen löptest på träningen. 2 km är sträckan och vi hade gjort det två gånger tidigare.

Före testet gick snacket ungefär så här:
- Vem känner sig på topp för att göra löptest!?
- Inte jag!
- Inte jag heller...
- Inte då jag.
(Och så där höll vi på i en evighet.)
Vi var alla rörande överens om att en träningshelg i Arvidsjaur + ett nytt gymprogram på måndagen inte var den bästa uppladdningen inför ett löptest. Men vi bestämde oss för att det fick bära eller brista, det är bara att ge allt så länge det går.

Kanske var det just den här inställningen som gjorde det. Att vi bestämde oss för att även om benen var tunga så kunde vi inte annat än ge järnet (eller give the iron - som det heter på engelska). På något sätt släppte kanske kraven för när vi kom i mål hade alla förbättrat sig magiskt mycket denna magiska tisdagskväll. Cirka 30 sekunders förbättring låg de flesta på, förutom fjunisen Rebban som slog sitt eget rekord med en minut. Ja, ni läste rätt. En minut - det är ju helmagiskt!

Tre personer gjorde inte testet på tisdagen. Isa och Freja var sjuka och Petra har ni kanske läst om på forumet. Om inte så gör det - hennes långfinger är nämligen opererat. Förhoppningsvis kommer det ut bilder på röntgenplåten här på bloggen.

Freja gjorde sitt löptest på onsdagskvällen istället - och hon klarade pressen! En klar förbättring (23 sekunder tror jag)även för henne.

Snyggt jobbat allihopa! 

/Sofie